Det människor som jag pratar med om min sjukdom inte förstår är att även fast jag är bättre så kan jag inte göra "som alla andra".

Jag har varit sjuk så länge utan att någon har brytt sig eller vetat om det så nu när jag hittar bitarna en i taget så blir det en stor skillnad även fast bitarna inte är så stora.

Jag kan inte göra mer än vad jag gör just nu och jag känner mig inte mindre värdig för att jag är sjuk! Jag har ett psykiskt handikapp som måste medicineras. Nu är det ju så att jag har aldrig haft en sån döds ångest som vissa kan ha men vissa tider har det varit svårt för mig med.

Det största problemet är när människor i min omgivning börjar att tro saker som jag inte har bekräftat och saker som jag vet att jag själv inte skulle orka med. 

Min hjärna har alltid arbetat på fulla spett och det är svårt att förklara när jag nu prövar en ny medicin att det hjälper men jag blir inte frisk för det. Bättre i allra högsta grad inget snack men det hjälper inte att försöka få mig att göra saker som jag vet att jag inte orkar med.

Det är inte så att jag går runt dagarna i ända och tycker att jag är värdelös eller inte värdig...Jag har 100% arbete hemma och nu när vi har flyttat så har jag definitivt mer att göra! 

Ja nu går första flyttlasset till Timrå!

Jag har delade känslor om detta men mest för att jag är lite rädd.

Jag har haft fullt upp och det känns i kroppen nu...Men det är bara att kliva upp och göra sitt jobb ändå!

"No rest for the wicked" Heter det väl...



Jag talade med min far på hans födelsedag och sa grattis som sig bör, men som vanligt så lovades det mer än det blir av som vanligt.
Jag borde vid det här laget förstå att han alltid kommer att göra mig besviken och ledsen.

Jag har slutat att förvänta mig något av någon. 

Det slutar oftast med att människor gör mig besviken och ledsen på ett eller annat sätt. 

Jag är så trött på att den "blinda ska höra åt den döve och den döve ska se åt den blinde"  så jag orkar inte ens börja en diskussion.

Vem är det som har bestämt att det är " ingen kontakt med Marlene-dagen" ALLA dagar?

Då funderar man om dom som kommer på min begravning verkligen saknar mig eller bara har dåligt samvete?

Det ska jag införa på min begravning att Ni som har tänkt att komma ska inte ha dessa kreterier: 

* Du ska inte ha gjort mig besviken eller ledsen
* Du ska inte komma om du har dåligt samvete, då kan du stanna hemma!

Ni som kan komma på min begravning:

* du har accepterat mig för den jag är och lyssnat på vad jag menar.
* Du har stöttat och hjälpt mig som en medmänniska ska göra.
* Du ska ha hållit kontakt med mig fysiskt och psykiskt, (Facebook, sms, MSN, gills inte!)
* Du vill veta vad som händer även fast det bara är en tråkig dag, du vill veta om hur det är med mig.

Ja det är bara några kriterier som jag kommer att ha på min begravning!

Har du inte gjort något av dom två övre så är du välkommen!



Sen har vi ju det där med att sjuka människor som ska prata med sjuka människor om saker som sjuka människor inte ska lägga sig i för att det blir fel och tillskruvat. Jag lär mig aldrig att jag aldrig vinner på att vara ärlig.
Jag har inget kvar längre så nu är det bra, bara artighet som kommer från min mun. Inget extra alls inget extra över huvudet taget för det ger inget tyvärr!

Kan man inte göra som med en dator och leta rätt på just det som man vill radera...det skulle vara så skönt.

Jag blir så förbannad på folk som säger till mig att "räcka" ut handen! Jävla dumhuvuden som inte hör vad jag menar...


Folk låter dummare och dummare ju mer dom talar och det är få som kan hålla min koncentration, läskigt att känna så men det är så och det blir bara starkare och starkare för folk är som boskap... Det finns vissa som kan föra ett samtal med mig och jag kan känna att det är givande men dom är inte många.


Snälla var inte BOSKAP!


I am whatever you say i am

Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd på storm.

Jag kan tänka tills det knappt finns något kvar, jag har känslor utan uppehåll.

Jag har förlorat en tävling men vunnit ett val.

Jag har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.

Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat imellan och det är bra. Jag saknar dig mindre och mindre,  jag har glömt dig en vacker dag.


När jag träffar gamla vänner har jag ingenting att säga dom, dom ställer för många frågor och jag bidrar inte med nån.
Jag kan ångra det lilla jag säger eller dra allvarligt skämt. Jag tycker mig höra vad dom tänker " är hon så där jämt?"

Jag kan offra allt jag har för ingenting.
Jag kan stäcka mig så långt det går.


Jag saknar dig och mindre och mindre, det kommer annat i mellan och det är bra...

Jag känner seriöst att jag skiter i vad vissa säger och gör för det är helt sjuka grejor som vissa gör och säger.

Det känns som om det är ljusår tills vi får dra ifrån det här hålet, och börja om på nytt. 

Det kan inte vara värre än det har varit. Men på samma gång så har jag ju med mig samma minnen och samma skit som förut så jag vet inte om det blir nytt...I den bemärkelsen.

Jag fick höra i dag att jag hade mycket tålamod med mina barn från en som satt i kassan som också delade med sig att det hade inte hon.
Det var en uppenbarelse för mig för jag tycker att jag inte har det och i alla fall inte med dom, så det var positivt.

Jag lever för mina barn och i dag fick jag lite bevis på det då, för som jag sa så är jag dålig på att se det som jag gör bra för dom. 

Ibland tycker jag att "-Det kan dom gott ha" För jag tycker att är man så dum så man gör om samma misstag hela tiden så kan man gott ha det.

Men jag blir arg och frustrerad över att dessa människor inte lyssnar på råd, erfarenhet, kunskap eller sin egen kropp och vad magen säger. Magkänslan brukar inte ljuga om man lyssnar vill säga.

Det måste vara ett otacksamt arbete att försöka tala om för en människa hur det ser ut när den människan har en annan syn eller är blind...

Fick reda på i dag att det har kommit tillskott i en annan familj som är jätteroligt! Grattis till dom nya vappisarna!

Har inget kvar men fungerar ändå, det är för mig ett förbryllande senario som aldrig slutar att förvåna mig.

Hur fungerar det igentligen? Vem är det som styr min kropp när den tydligen går på auto-pilot.


Jag kan bli så förbannad på folk som håller med i form av att alltid börja prata om sig själva och deras krämpor eller fel som dom har, det är precis som om dom vill få tyst på mig eller så älskar dom sin egen röst så mycket så dom måste bara lägga in under pågående samtal med mig att jo då apropå glömska så glömde jag spisen på härrom dagen...en paus och sen -Meen gubben var ju hemma och stängde av den eller att dom vände i dörren för att stänga av den......

Ja nu var det här ett exempel på hur det kan låta eller som ett samtal jag hade med en kvinna som avbröt mig igen på samma sätt men den här gången skylldes det på att man har fött barn och ammat...?

När jag hämtar posten på Tisdag runt tre och går igenom garaget tillbaka, när sedan min älskling ringer dagen efter som han alltid gör, har jag varit och hämta den dagens post och medelar att det är en vivilla tidning, då frågar han mig om det inte kommit något från dagen före....Lång tystnad medans jag försöker att komma ihåg var jag har lagt dom...Jo visst kom det mer? Men var faan är dom då?

På morgonen den tredje dagen kommer jag som vanligt ner i garaget för att köra barnen till skola och dagis....Då ser jag var posten från Tisdagen är....Nere i garaget på kompressorn där jag hade lagt dom medan jag tog av hunden kopplet och rökte färdigt... I dag är det Torsdag och det var i dag jag såg var jag lagt posten!

Det har inte med att jag har fött barn eller ammat, heller inte har det med ålderdom att göra, det har inte med det att "ALLA" glömmer att göra!

Människor är så konstiga.....

Jag blir lite irriterad över att jag så lätt kan glömma vissa saker när andra saker sitter som berg i minnet och vägrar släppa taget.

Jag känner ju att kroppen säger ifrån men jag kan och får inte lyssna för då kan det bli andra konsekvenser som jag inte önskar just nu.

Blir så jävla irriterad över människor som bara är energi-tjuvar som fullständigt skiter i allt man säger till dom men som endå lägger sig i om hur man ska sköta sitt liv och vad man ej bör göra eller i stället säger hur man ska göra som är på deras sätt naturligtvis.

Jag mår så dåligt då och det ligger som en slöja över mig för att jag inte har "tagit hand om situationen". För jag är sån som vill konfrontera personen i fråga om det är så att det är något som stör mig, men i dom flesta fall beslutar jag mig för att inte ödsla enegi.

Kan tyckas att jag då är konflikträdd men jag tycker inte det för varför ska jag försöka reda ut en situation som hela tiden uppkommer i samma senario och på samma sätt hela tiden ändå? Jag vet när jag inte ska bry mig men i dom flesta fallen tycker jag att man ska bry sig i hur en annan människa har det. 

Sen finns det dom som är på det andra sättet, som anser att det där med att bry sig är att lägga sig i och lägga näsan i blöt. Dom människorna pratar oftast skit bakom ryggen på dig i "sina" kretsar. 

Sen finns det dom människor som mår så dåligt att all uppmärksamhet som inte har sockersöta ord om hur bra den människan är så tas allt som en anklagelse eller att man beskyller den personen för något som man igenligen inte gör, dom är anfallsberedda i alla lägen. 

Det tyder oftast på att dom vet om problemet själva eller att dom helt enkelt inte kan ta en vanlig fråga för dom har ljugit sig in i ett hörn och kan inte komma därifrån.
Ett djur som blir trängt försvarar sig vanligtvis även om det är så sjukt så det knappt kan stå upp. 

En människa blir sjuk av att ljuga, både för sig själv och för andra. Jag menar då inte vad sjukdomen heter utan att människans själ och gnista försvinner en bit i taget tills den dagen denna blir konfronterad och hjälpt. 

Då menar jag inte halvhjärtade samtal med en psykolog som försöker att sätta en diagnos utan en riktig konfrontation med sanningar och fakta som personen i fråga har förljugit eller som tidigare har sagts av denne.

Eller så gör man som jag och avsäger mig dessa personer så får dom själva gå ner i skiten om och om igen för det är det som dessa personer lever på en " dålig spiral" som svindlande går nedåt, ner i mörkret.

Jo jag har varit där men det var innan jag visste att jag hade en sjukdom som heter Bipolär som har en tendens att göra i alla fall mig väldigt sjuk utan medicin.


Ja ja men det är som det är med det där att bry sig också.

Vill du att jag bryr mig om dig så talar du om det för mig och då är det inte alltid du gillar vad jag säger när jag säger det.
Men du har säker någon som tycker synd om dig som överöser dig med smickrande ord och som igenligen vill klappa till dig och tala om hur det verkligen ser ut där ute i "världen". 
Men som på alla bleka fega Svenskars sätt inte tycker att man ska "Bry" sig för då lägger man sig i där man inte ska.

Alla dom här orden om vänskap och kärlek känns för mig utnötta av er som bara lever i en lögn.

Tycker att det är trist att ni måste känna att ni ska försvara er hela tiden och gå till motattak för sånt som är en vanlig fråga?

Lär ni er inte på vägen att vissa saker inte fungerar? Eller har ni så många vänner som tycker synd om er så det funkar i alla lägen att snacka med dom för där sätts det aldrig emot vad ni säger?


Jag blir så fundersam bara.....